Här är min sista reflektion till Utvecklingsgruppen. Känns ganska skönt att det är över.... :)

När jag klev upp på morgonen förra onsdagen så kände jag en förväntan, med skräckblandad förtjusning nästan. Hur skulle jag klara redovisningen och hur lång tid skulle jag få ihop där framme? Jag hade tankarna på att åka upp tidigare för att kunna lugna ner mig lite och förbereda mig, men så blev inte fallet. Ställde klockan tidigare än vad jag behövde, men det var segt att komma upp, trots detta så kom jag ner i tid till stationen men tyvärr så var ju som sagt tåget jag skulle ta inställt. Detta gjorde ju att jag blev mer stressad och lite orolig över att jag inte skulle hinna i tid. Men det gjorde jag och det kändes mycket lugnare att komma in i salen, än vad jag trodde från början.  Jag kände lugnet och i stort sett ingen nervositet.

När det gäller matteprovet så anade jag att det inte skulle gå så bra, hade missat att plugga tillräckligt. Så jag får skylla mig själv lite där, att jag inte tagit det ansvaret som behövdes för att klara av provet bättre. Jag känner att jag vill lära mig, men hittar inte tiden och orken till det. Speciellt inte på arbetstid, att sitta ner och kika runt och räkna osv.  Jag vet om att det ligger på mitt eget ansvar och försöker bättra mig på det. När vi fick tillbaka proven så trodde inte jag att det skulle bli många poäng, men jag fick ändå rätt på nästan alla frågor som jag svarat på. Så det blev ju ganska bra ändå, om jag får säga det själv.

När det gäller redovisningen så kände jag lugnet ända fram till det att det var min tur. Det var skönt att vara så pass tidigt i ordningen, det var alldeles lagom. När det så blev min tur kände jag nervositeten komma, och funderingarna surrade i huvudet; Vad ska jag säga, hur ska jag säga o.s.v.. Det kändes som en trygghet att ha powerpointpresentationen till hjälp, det var mina stödord till en viss del. Jag fick nog fram det mesta som jag ville ha sagt, men om jag ska vara ärlig, så kommer jag knappt ihåg vad jag sa där framme, det känns som en blackout nästan. Jag vet om att jag pratade lite om Jag vill, jag törs, jag kan och att jag sa en del om att det är mycket jag vill och måste våga. Men sen är det tomt.  Men jag klarade det! Och att jag stod där framme så länge som sju minuter har jag fortfarande svårt att tro, det känns häftigt!

Lika häftigt som det var att lyssna på alla andra och deras tankar kring sitt ledarskap. Det har varit en himla stor utveckling hos mig själv och de andra i gruppen känner jag, så det bådar gott inför framtiden. Det gäller bara att ta tillvara på den kunskap man skaffat sig och lära sig ännu mer, för det vill jag! Har funderingar kring att kika på lite kurser hos komvux i vår, kanske för att fräscha upp matten och engelskan, lite bokföring. Många funderingar blir det!

Tack till er; Mats, Johanna och Göran för att ni gav mig den här chansen! Kommer aldrig att glömma detta.  Fast en sak som jag känner, är att det var för långt mellan träffarna. Jag tror att det blivit lättare att ta till sig allt och koncentrera sig mer, om det varit lite tätare mellan gångerna.